Majoritetsval – en källa till polarisering och våld?

När du ska välja en grupp representanter, tänk styrelse eller parlament, finns det många olika sätt att utse den vinnande gruppen. I Sveriges riksdag och lokala fullmäktige använder vi en representativ fördelningsmetod som heter ”jämkade uddatalsmetoden”. I brittiska parlamentet används istället majoritetsvalkretsar, där den som får flest röster blir lokal representant. Det är skillnaden mellan proportionellt resultat och vinnaren-tar-allt.

Det finns positiva saker med majoritetsvalkretsar. En är att det kan upplevas som tydligare vem som är din representant – varje valkrets har en, och bara en, parlamentariker som representerar alla människor i den valkretsen. En annan är att det blir mer spännande. Insatserna är höga, det är allt eller inget. Lite väl spännande, ska det ofta visa sig.

Fotbollen visar hur det ser ut när spänning är själva produkten. Små marginaler avgör, och ditt lag kan dominera spelet hela matchen men ändå förlora på att det andra laget fick en tveksam straff. Reglerna är konstruerade och finjusterade för dramaturgi. När England 1981 höjde vinstpoängen från två till tre var syftet öppet deklarerat: lagen skulle sluta nöja sig med oavgjort. När EM-finalen 1976 avgjordes på straffar var det för att slantkastningen – som faktiskt hade skickat Italien till EM-final 1968 – var för tråkig. I fallet fotboll väcks alla de där känslorna på gott och ont. Mest gott, vill jag påstå. Men även om det då och då blossar upp våld i samband med matcher ger det inte de förödande konsekvenser det kan få i en demokratisk kontext.

Ett styrelseval, däremot, är ingen fotbollscup. Där finns platser nog för alla grupper föreningen vill företräda. Där är allt-eller-inget bara godtyckligt.

Forskningen kring våld och typ av valsystem (proportionella eller majoritetsvalkretsar) talar sitt tydliga språk. En studie som tittat på våld i samband med val i Afrika söder om Sahara under 20 år, visar till exempel att länder med majoritetsvalkretsar, eller som väljer färre representanter från varje valkrets, har betydligt mer våld i samband med sina val.

Mekanismerna är uppenbara när vi tittar lite närmare. När en vinnare ska utses bland två eller fler kandidater används oftast vad som kallas för ”relativ majoritet”. Det innebär att den som får flest röster vinner. I ett val med tre kandidater kan det teoretiskt innebära en vinnare med så lite som 34 % av rösterna. Det tenderar att leda till tvåpartisystem med starka motsättningar mellan de två partierna. En tredje kandidat i ett sådant val splittrar rösterna och tar fler röster från den av kandidaterna som står den närmast, vilket gör att hen ses som en förrädare. Eftersom de två stora kandidaterna har svårt att samla en majoritet av rösterna bakom alla detaljer i sin politik blir det en mer framgångsrik strategi att försöka skrämma upp folk med vad som händer om din motståndare vinner. När det gått riktigt långt kan hotbilden bli en motståndarsida som vill ta allt du äger och kastrera dina barn när du skickar dem till skolan. Det verkar inte finnas någon gräns för hur bisarr nidbilden kan bli.

Vad betyder detta för svenska föreningar då? Vi har inte ett stort problem med våld i samband med styrelseval i svenska föreningar. Men vi har ibland problem med polarisering och missnöje med styrelsen. En mer representativ styrelse skulle innebära att en missnöjd falang lätt skulle kunna få in en ledamot i styrelsen. Det ger en styrelse som är mer medveten om den bredd av åsikter som finns inom organisationen, och det innebär att det finns en person i styrelsen som den missnöjda falangen lyssnar på.

De flesta föreningar jag jobbat med använder sig av acceptansröstning för att utse styrelser och andra grupper. Den som röstar kryssar ett antal kandidater, och ofta finns det ett minsta antal och ett maxantal kandidater som ska kryssas. Om vi ska tänka oss att proportionell representation är viktig, kommer vi att få det med acceptansröstning? Svaret är tyvärr "vet inte", men förmodligen inte. Acceptansröstning är en metod som kan ge alla möjliga typer av utslag. Och än värre – det är en metod som är lätt att manipulera. En liten grupp ombud som samarbetar i taktisk röstning kan få ett stort inflytande.

Alternativen är egentligen två. Du kan utse styrelse (eller annan grupp) med STV (Single Transferable Vote), eller så kan du köra en upprepad majoritetsomröstning tills alla poster är fyllda. Båda dessa kan göras i en omgång genom att ombuden lägger en rangordnad röst, där de röstar på kandidater genom att lägga dem i sin prioriteringsordning. Med STV får du proportionell representation. Om du tänker dig att era ombud består av två huvudgrupper, 30 % bagare och 70 % sotare, som båda röstar på ”sina egna”; då kommer ni få en styrelse med ungefär samma sammansättning. Med upprepad majoritetsomröstning (ex IRV eller Schulze) kommer ni istället få en styrelse som består av 100 % sotare.

Jag vill alltså slå ett slag för tråkigare val. Inget mer av det där med att sitta och stirra på om de sista rösterna i en valkrets kommer tippa över hela vinsten och all makten till den andra sidan. Inget mer sitta och svära över att du röstade på den där kandidaten som stod så nära dig, men som i slutändan gjorde att ingen av kandidaterna du ville ha vann. Inget mer av de där kampanjerna där huvudinriktningen är att tala om hur den andra sidan är ute efter att förstöra ditt sätt att leva.

Ibland kan du få något bättre än bara en majoritet.

Johan Schiff
Föreningen Betahaus